Countryside of life.

Jag kommer nog aldrig skriva ett så seriöst inlägg som detta. Igår skulle jag handla kaffe i den söta kaffe/te butiken i krämaren, i entrén krockar jag med en liten gubbe. Den korta mannen ursäktar sig och skyndar vidare, jag inser 3 sekunder senare att denna man var faktist min morfar. Han har ingen aning om hur jag ser ut men jag kände igen honom från gamla kort. Han och min mamma sa upp kontakten typ 1973, och jag har alltid fått höra att han inte vill veta av att vi finns. Hur hemskt är inte de? man har väl bara en morfar. Jag beskyller inte min mamma, han ringer ju inte henne direkt. Men jag kände mig som största idioten, jag nuddade vid min morfars jacka och han visste inte att jag var hans barnbarn? Jag har fantastisk släkt i övrigt, som alltid finns där. Men jag skulle gärna haft en morfar. Ni som har en morfar, ring och säg att ni älskar honom, nu på en gång.