Countryside of life.

Jag trodde ALDRIG att jag skulle bli en kattmänniska, jag har skrattat åt kattmänniskor innan..Jag har också en del traumatiska barndomsminnen av elaka katter, t.ex. min mormors katt Pia som bokstavligt talat puttade ner mig för en trapp när jag var i treårsåldern, så jag har faktist varit nästan rädd för katter. Men det var i mitt tidigare liv, då jag var ung och dum och Jansson inte fanns i mitt liv. Kort efter jag blev gravid köpte vi en svart liten kattunge som Leo döpte till Jansson. Han är vild, hungrig, busig, sällskapssjuk och jätte gosig..han vill alltid vara med och han vaktar min mage när vi ska sova.

Vi satte upp en kattlucka på dörren till baksidan som Jansson diggar som fan, han springer ut och in och leker med luckan när han inte ska ut på andra ärenden. Så inatt..

Jag sov jätte oroligt som jag gjort senaste veckorna, ont i ryggen och det är svårt att hitta en sovställning som passar magen som är rätt så i vägen nu.. Jag vaknar till och hör min älskade kissebebis jama på hjälp, ett hemskt jamande som att han var i fara..Jag reser mig upp och ser den största kattj*vel jag sett ever! En svart långhårig elak katt sitter och stirrar på mig med lysande ögon. oouuuh, jag ryser när jag tänker på det..Den stora katten jamar mer som att den ska anfalla Jansson, alla som har katt vet hur sjukt konstigt en katt låter som bråkar med en annan katt.  Jag väcker Patrik och han kastar sig upp och slänger ut den andra dumma katten i den mörka natten. Hoppas den aldrig mer kommer tillbaka! Jansson låg och skakade vid min hals tills det blev ljust. Min bebis!